Sorglöshetens budbärerska

Gunilla Mann målar världen i glada färger

Kolorist är hon utan minsta tvivel. Med skarpa ögon och säker hand. Och ett förflutet i Göteborg dessutom.
Så man kan inte påstå att Gunilla Mann vansläktas. Hur mycket stockholmska - och skånska - hon numera än är.

Utöver blodsbanden är det både ett och annat som förenar hennes berömda förfader, Ivan Ivarson och henne själv. En konstnär med vackert rykte i rätt vida kretsar hon också. Sedan Systembolaget förra året julpyntade sina skyltfönster med några av hennes kompositioner.

Fast man ska nog akta sig så att man inte gör för stort nummer av frändskapen.

- Han var kusin till farfar eller nåt sånt. Jag törs inte säga bestämt. Det är i alla fall på pappas sida. Jag mötte honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men det talades mycket om honom i min familj.

För det är en del som skiljer de båda artisterna åt också.

- Jag tycker om intensiva färger. Och det är möjligtvis ett arv från Ivarson. Men jag målar ju i en helt annan stil än han. Naivistisk, enligt kritikerna. Och det stämmer kanske. Jag är så dålig på sånt där. Vad man ska sätta för etiketter på konst. Jag behärskar inte terminologin.
- Men naivistisk är väl okej att bli kallad. Tror jag. Nuförtiden. Förr var det ju lite förklenande. Äsch, jag vet inte. Jag målar som jag målar. Sen får recensenterna säga vad de vill. Det spelar inte så stor roll.
- Jo, förresten. Ibland. Vid ett tillfälle var det någon som i en anmälan jämförde mig med Selma Lagerlöf. Som ansåg att jag i mina bilder berättade ungefär som hon med sina ord. Då blev jag jättelycklig.

EN SAGOFÖRTÄLJERSKA i det magiska facket. Med penseln som trollspö. Varför inte? Det låter när man tänker på saken som en ganska god karakteristik av Gunilla Mann.

Och det har man anledning att göra när man traskar runt i hennes galleri i Rörum, en bit söder om Kivik eller norr om Baskemölla, hur man nu ser det. Det är en specialvisning hon bjuder på. Så här års sitter hon i vanliga fall vid sitt staffli på Repslagaregatan hemma i Stockholm och jobbar. Det är somrarna hon, sedan drygt ett decennium, tillbringar på Österlen.

- Det började med att jag hyrde en stuga här nere. Jag var nyfiken på trakten. Jag visste nästan ingenting om den. Men det lät så fint. Österlen.
- Och det var det också. Så jag kom tillbaka. Så småningom köpte jag ett eget ställe.
Men någon gång blir det alltså en höstutflykt ner också. Den här gången på begäran av någon kommunal utsmyckningskommitté i Ystad som behövde träffa henne för att diskutera ett uppdrag.

Och när hon ändå är här öppnar hon gärna sin ateljé. För att nu använda den inregistrerade beteckningen på huset. En bländvit Skånelänga med vänligt ljusblå dörrar - "cikoriablå har jag för mig att det heter, fast jag vågar inte svära på det, men visst är det en underbar nyans" - och svarta katter - "mina maskotar" - målade på väggen.

Egentligen är det en liten utställningshall. Där Gunilla Mann presenterar sig och sin produktion. Oljo,r litografier och posters.

Fast somligt känner man ju igen. Först och främst succéerna från Systemet. Det var som sagt i fjol hon hängde där. Som företagets julkonstnär. Ett estetiskt komplement till mumma och glögg. Ni erinrar er nog dekorationerna. En serie svenska städer i vinterskrud. Allt som allt var det sex nummer. Från "Min barndoms Göteborg" - Avenyn invaderad av tomtar - till "Härliga Simrishamn" - decemberrusningen kring torget och Thulins konditori.

- Det var en beställning som jag kände mig väldigt smickrad över att jag fick. Och som det också var väldigt roligt att jobba med.
Inte minst uppgiften att skildra Göteborg inspirerade mig. Jag är ju därifrån. Född och uppväxt i Masthugget. Pappa var av en gammal göteborgssläkt - Bäwitz. Både han och mamma har för övrigt betytt en hel del för mitt val av bana. De var bägge lite kulturellt orienterade och lärde mig tidigt att uppskatta konst och litteratur och musik.

- Pappa målade själv lite grann. Men framförallt spelade han -och sjöng. Och jag älskade att lyssna. Ibland hör jag honom inom mig. I någon visa. Eller i O, helga natt. Så som den lät på julaftnarna hemma hos farmor.
- Sedan var mina föräldrar lite smågalna också. Jag minns när vi skulle emigrera. Till Australien. I en kosterbåt. Vi kom till England.

Åter till salongen i Rörum. Där motiven är många och myllrande. Och bär tydlig syn för sägen. Att det är en skön och lustigt vimlande värld Gunilla Mann beskriver på sina dukar. En värld man blir lätt till sinnes av att betrakta. Där det alltid är fest - i helg som söcken. Där solen alltid skiner från en molnfri himmel. Och där människorna alltid tycks lika sorglösa. Lika upptagna av att njuta av tillvaron och varandra. Vare sig de nu dansar runt i virvlarna kring en nylövad midsommarstång i Rättvik, sitter i en berså på Söders höjder och kelar, är på bröllop i Åhus, åker chabarang i Huseby, går på marknad i Sjöbo, bakar pepparkakor på Vittskövle, väntar på spårvagnen vid Valand, svingar en bägare på Savoy i Malmö, kryper i bilköer på Essingeleden, flanerar utanför Piratens villa i Kivik, vinkar av Roslagspilen i Täby, dricker kaffe på bäckahästen i Ystad eller flyger fram på cykel nedför backarna på vägen till Knäbräcke.

Det verkar som om Gunilla Mann godkänner den analysen.
- Mina målningar är en sorts hyllningar till det som jag räknar som det allra viktigaste här i livet. Kanske rent av själva meningen med det. Nämligen glädje och gemenskap.
- Det är det jag tror på. Och det jag vill predika om. Det försöker jag göra genom att illustrera det.
- Därför är mina figurer upprymda. Därför händer det hela tiden något emellan dem.
- Och det är inte bara de som gestaltar mitt budskap. Jag använder också tingen som språkrör. Titta på skorstenarna där! Och segelbåtarna! Och väderkvarnen! Ser ni att de pratar? Sinsemellan och med er. "Var glada", säger de. Ser ni det?

Vi ser.

Och känner att det är en fröjd att se. Det som allt annat i Ateljé Mann.

Anders Franck, Göteborgsposten,
söndag den 17 oktober 1993

Tillbaka